En text jag faktiskt är väldigt stolt över

It's Friday night and the moon shines. I sit alone in my room and write with the hope that someone will read. I write with the hope that someone will read and understand me and why I write. I don't know why I write or what I write but maybe someone will understand and give me a call. Sure, I can write beautiful words about the moments during a starlit sky but I can't show it. Do you understand? Or is this just nonsense that no one will read, or not bother to read maybe? I know that my words are without a meaning even if they actually have just a meaning. The point is that just you must understand, comprehend and write back and maybe smile? I don't know.

...Jag ser det så klart

Jag förstår vad som händer,
 jag ser det så klart, 
snart står jag ensam och då 
finns det bara en tröst kvar. 


För världen, 
för sorgen,
 för lyckan, 
för allt. 


Så vackert, 
så rent, 
det kräver ingenting. 
Det finns där 
när alla jag känner tillslut har gått sin väg.


Jag förstår vad som händer, 
jag ser det så klart.
Inte ett ord, 
inte att enda ord. 


Nej istället fullständig tystnad, 
inte ett ljud, 
snälla jag förstår vad som händer
det är inte det svåraste pussel att lösa, 
det är så tydligt, så klart. 


Men det finns något som aldrig sviker, 
något som alltid finns där, 
något som hjälper. 
En vän, den vackraste vännen 
som utan ord finns där och hjälper. 
Glänsande, glittrande, underbar, ren. 
Den ger mig styrka att orka 
när jag förstår vad som händer 
när allt visas för mig. Så sluta.
... Jag ser det så klart.