Love...

Man kan väll säga att mina tidiga tonår inte alls bestod av något som kunde liknas med kärlek om man inte räknar med kärleken till musiken med R.I.P. Men när jag var 16 så träffade jag min första kärlek via den underbara hemsidan Hogwarts.nu, de var ett förhållande som skulle vara i två år och till och med gå så långt som förlovning. När jag nu ser tillbaka på dom åren så finns de så klart underbara minnen som sena sommarkvällar i småland men de som sitter i minnet är de gånger jag fick slita rakblad ur handen på henne och stoppa försök till självmord. Bilden av henns blodiga armar och söndergråtna ansikte är nog nått som alltid kommer sitta kvar tyvär och trycka undan de fina minnena. När de sedan tog slut var jag redan så nerbryten av alla bråk och skrik att jag sjönk ner i mörkret och depprision som var ett helvete att ta sig upp ur men så kom tre veckor där de var ljusare där de nästan var bra men att sedan de med gick fel var kanske inte mer en va man väntat sig, de var kanske inte så rätt som min hjärna försökte få det att bli. Att jag reagerade som jag gjorde, att de slog slitnt i huvudet på mig var nog ett desperat skrik av rädsla från min själ, rädsla att försvinna ner i de där mörkret som var så hopplest svart. Som tur var hade jag mina vänner runt omkring mig och de hjälpte mig och gav mig stöd ni vet nog säkert själv vilka ni är.. de hoppas jag i alla fall att ni gör för jag vill sända ett tack från djupet av mitt hjärta till er.

Varför skriver då jag ner de här nu? kanske för att få ur mig det, för att kansek få folk att förstå eller kanske bara för att ha något att skriva.
Nu sitter jag här med gitarren i knät och spelar mina låtar om kärleken jag inte ens vet om jag tror på.
"Love is a flame that can't be tamed"