En novell av Jerry Andersson
En ensam tår letade sig ner för hans kind där han stod omsluten av mörker. Beslutet var taget, brevet var skrivet och nu var det dags att avsluta det. Ett steg, några sekunder sedan skulle allt vara slut. Alla hånande ord, alla elaka blickar som följt honom i tre års tid skulle med ett steg upphöra. Han var inte som alla andra, hade aldrig varit det och det var nog därför som han hade blivigt utstött i skolan.
Han hade vaknat på morgonen och gått upp till skolan som vanligt med musik dånande i sina öron. Väl i skolan skrek folk som vanligt åt honom när han gick förbi och någon, han var ganska säker på vem, hade skrivigt bög på hans skåp. Han slängde in sin väska i det nedklottrade skåpet och smällde igen det, höjde volymen på musiken och gick sedan iväg mot dagens första tortyr, eller som normala människor kallade det, lektion medan han sjöng med i låten som spelades.
”Ni sätter mig i ett rum där folk strömmar in
Kalla blickar möter mig – runt omkring
Ni ställer genast frågor ur era formulär
Men ni har ju redan dömt mig för den, som jag är!”
Att gå runt och sjunga högt för sig själv var något han kunde göra utan problem eftersom alla ändå redan såg honom som konstig och fel. Utan att sänka volymen på musiken gick han in i klass rummet och satte sig längst bak, det var något han gjort i snart tre års tid alltså var det ingen som kommenterade det. Allt tydde på att detta skulle bli ännu en dag som alla andra tills något hände som han aldrig trodde skulle hända. På väg till sitt skåp efter dagens sista lektion, hans allra sista lektion, möttes hans blick av ett par ögon lika strålande vackra som alla stjärnor på himlen tillsammans. Trotts att detta ögonblick bara vara de i några få sekunder så kändes det, för honom som om det varade i en evighet och det kanske det gjorde också för något i honom lämnade hans skal, kropp, när hans blick mötte dessa klar blåa ögon. Det var i alla fall så det kändes för honom, som om det var hans själ, det som var han försvann in i ögonen på en person han aldrig mer skulle få se. Efter att deras blickar mötts i några sekunder hände allt av sig själv. Han var nog inte riktigt medveten om vad han gjorde när han skrev brevet och sedan gick den långa vägen mot sitt slut medan solen sakta sjönk lägre på himlen.
Nu stod han då där, på stans stolthet, på en lång och hög bro. Ja där stod han i månens dunkla ljus och tänkte tillbaka på händelsen i skolan och det klar blåa ögonen han mött. Nu var allt så klart för honom, han såg något i sin minnes bild av ögonen som han inte hade sätt då, han såg ett budskap, blicken sa. Du är inte ensam, det var denna nya upplysning som fick den ensamma tåren, ja lika ensam som han, att rinna ner för hans kind. Han lyfte blicken från marken långt där ner och såg ut över hela den lilla staden som man kunde se från bron. I de små husen bodde de svinen som gjort allt detta mot honom och han hade några sista ord att säga dem. Med hög röst ropade han ut det som en gång hade varit hans hem. ”Nej, ni får aldrig mig!” Sedan föll han…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar