Jag har tatuerat mig! =D

Eller inte xD

Brew House, semlor och projekt arbete

Hej nu kommer äntligen ett inlägg som inte är deppigt =D vist blir ni överlyckliga?..
I alla fall så var jag och Freja på Brew house i fredags för att se Dismissed, för er som inte redan hört detta underbara band som rekommenderar jag starkt ett besök på deras myspace. Dismissed
Det var även andra band som spelade, Dismissed spelade näst sist, som Retarded Bananas som även dom var helt okej band och Improductive som också var bra men inget var lika bra som Dismissed och det hoppades bra framför scenen mest hela tiden. Tor fick mellan en av låtarna för sig att slänga ut vatten på oss i publiken och på min fina kamera. Självklart var jag efter spelningen tvungen att kommentera detta för honom. Klockan 22.00 drog kvällens huvudband Her bright skies igång och jag konstaterade att dom också var massa bra. Lät som lite CV, lite ETB, Lite Silverstein, Lite Before their eyes, bra helt enkelt. besök deras Myspace och lyssna själva. her Bright Skies
Vi fick tyvärr inte stanna och se hela deras spelning för vi var tvungna att åka hem till Freja och där drack vi te.

På lördagen gick vi upp vid typ tolv, gött att ligga och halvsova länge. Vi drack mer te och såg sedan på en Nirvana film. Massa mysig var den. Sedan bestämde vi att Freja skulle åka med hem till mig och det fick hon men innan det så gjorde vi semlor som var massa goda och typ såg en kort stund på meningen med livet. Tillslut tog vi oss i alla fall in till stan och satte oss på 18.10 bussen mot Lysekil. Okej att jag typ sov i Älsklingens famn med musik i öronen över halva vägen men det behöver vi inte prata högt om. Klockan åtta kom vi hem till mig och typ satte på min dator och laddade in bilder från fredagen. Efter mat och GH kröp vi ner i sängen och såg på Familjen Adams, eller det kanske var innan vi spela GH, ja det var det nog. Klockan typ 2 satte vi på A walk to remember, jag däcka men Freja såg klart filmen.

Söndag gick vi inte upp fören ett, drack mer te och åt frukost sen gick vi ut och jag fotade till mitt projekt arbete, tog även några bilder inne och nu är jag klar, det måste bara skrivas ut. Massa lättad för det. Tyvärr måste helgen ta slut och det gjorde den kvart i åtta när Freja åkte hem.
Det har varit en totalt mysig helg<3 Freja vi måste gå på Dismissed igen, massa mysigt var det, man fick lite känsla av "Vem bryr sig" små ställen med många band. KUL.
TackTackTack för massa bästa helgen<3

Klarblåa ögon

En novell av Jerry Andersson
En ensam tår letade sig ner för hans kind där han stod omsluten av mörker. Beslutet var taget, brevet var skrivet och nu var det dags att avsluta det. Ett steg, några sekunder sedan skulle allt vara slut. Alla hånande ord, alla elaka blickar som följt honom i tre års tid skulle med ett steg upphöra. Han var inte som alla andra, hade aldrig varit det och det var nog därför som han hade blivigt utstött i skolan.
Han hade vaknat på morgonen och gått upp till skolan som vanligt med musik dånande i sina öron. Väl i skolan skrek folk som vanligt åt honom när han gick förbi och någon, han var ganska säker på vem, hade skrivigt bög på hans skåp. Han slängde in sin väska i det nedklottrade skåpet och smällde igen det, höjde volymen på musiken och gick sedan iväg mot dagens första tortyr, eller som normala människor kallade det, lektion medan han sjöng med i låten som spelades.
”Ni sätter mig i ett rum där folk strömmar in
Kalla blickar möter mig – runt omkring
Ni ställer genast frågor ur era formulär
Men ni har ju redan dömt mig för den, som jag är!”
Att gå runt och sjunga högt för sig själv var något han kunde göra utan problem eftersom alla ändå redan såg honom som konstig och fel. Utan att sänka volymen på musiken gick han in i klass rummet och satte sig längst bak, det var något han gjort i snart tre års tid alltså var det ingen som kommenterade det. Allt tydde på att detta skulle bli ännu en dag som alla andra tills något hände som han aldrig trodde skulle hända. På väg till sitt skåp efter dagens sista lektion, hans allra sista lektion, möttes hans blick av ett par ögon lika strålande vackra som alla stjärnor på himlen tillsammans. Trotts att detta ögonblick bara vara de i några få sekunder så kändes det, för honom som om det varade i en evighet och det kanske det gjorde också för något i honom lämnade hans skal, kropp, när hans blick mötte dessa klar blåa ögon. Det var i alla fall så det kändes för honom, som om det var hans själ, det som var han försvann in i ögonen på en person han aldrig mer skulle få se. Efter att deras blickar mötts i några sekunder hände allt av sig själv. Han var nog inte riktigt medveten om vad han gjorde när han skrev brevet och sedan gick den långa vägen mot sitt slut medan solen sakta sjönk lägre på himlen.
Nu stod han då där, på stans stolthet, på en lång och hög bro. Ja där stod han i månens dunkla ljus och tänkte tillbaka på händelsen i skolan och det klar blåa ögonen han mött. Nu var allt så klart för honom, han såg något i sin minnes bild av ögonen som han inte hade sätt då, han såg ett budskap, blicken sa. Du är inte ensam, det var denna nya upplysning som fick den ensamma tåren, ja lika ensam som han, att rinna ner för hans kind. Han lyfte blicken från marken långt där ner och såg ut över hela den lilla staden som man kunde se från bron. I de små husen bodde de svinen som gjort allt detta mot honom och han hade några sista ord att säga dem. Med hög röst ropade han ut det som en gång hade varit hans hem. ”Nej, ni får aldrig mig!” Sedan föll han…