Jag känner mig så tom, så kall och så ensam. Ni ser på mig som om det skulle vara något fel på mig, som om jag skulle vara mindre värd för att jag har flytt från krig, svält och förstörelse. Ja, jag har varit med om mer än vad ni någonsin kommer att förstå. Fast just nu vill jag bara minnas den varma vårbrisen som förde med sig världens alla underbara dofter. Jag vill minnas hur vinden lekte genom hennes hår, hur vi sprang där på ängen bland blommorna som precis slagit ut. Vi låg där, hand i hand, medan älvorna dansade av lycka runt oss.
Sedan kom mörkret och dom lyckliga älvorna flydde i skräck. Med mörkret kom skriken och med skriken kom döden, som en svepande höst vind drog den över mitt älskade hem. Varje minut blev en kamp om överlevnad och hungern blev en ständig påminnelse om att varje morgon som grydde kunde vara vår sista.
Sedan hände det som inte fick hända. Hon föll livlös ner i mina famn. Älvorna grät och med dom grät jag. I ett främmande land dansar hennes själ nu med mig. Bland blommor som precis slagit ut är det bara vi två igen men jag kommer alltid minnas. För alltid kommer jag minnas den dagen mörkret kom.
(Detta är en text jag skrev i tvåan tror jag. Lite omskriven idag)
