1
Hon satt tyst och betraktade lägereldens vackra sken när hon plötsligt hörde ett knackande ljud som om någon trampade på en gren. I nästa sekund kände hon något kallt mot sin strupe och en väsande röst som viskade. ”Ett ljud och du är död inom en sekund, my lady.” Mannen som hade talat drog henne med sig in i mörkret, bort från den vackra lägerelden.
Hon vaknade nästa dag på ett kalt hårt trädgolv antagligen tillhörande en vagn av något slag. Hennes namn var Aluvian Darkstar, hennes långa blonda hår som en gång hade glänst så vackert var nu fullt av tovor och hennes kläder var slitna och trasiga. Hur hade hon hamnat här? Hon mindes plötsligt kvällen vid lägerelden, det kalla föremålet mot halsen och den väsande rösten. Hon mindes hur hon hade släpats bort från elden och sedan hade allt blivigt svart. Dörren om man nu kunde kallad den så öppnades plötsligt och det starka solskenet som lyste in bländade hennes så att hon bara kunde se konturerna av mannen som stod där.
”God morgon my lady Aluvian” sa han och flinade brett innan han fortsatte ”välkommen till Khazáda bergen hemvist för Dvärgarna och andra mindre trevliga varelser.” Han skratt ekade i hennes öron och hon kände igen det, men kunde förargligt nog inte påminna sig själv om var hon hade hört det tidigare. Hon gav ifrån sig en lång suck och mumlade tyst för sig själv. ”Må Caleo vara med mig.”
”Soldater på ingång! Öppna porten de e Korandiska soldater.” Ropade en vakt uppe ifrån murkrönet. Nere på borggården stod en tjock man och väntade. Hans namn var Triton Kisteld. När porten öppnades utbrast han. ”Miranda! Välkommen till Arkentismar, och framför allt välkommen till Sina.” Miranda log och svarade, ”Det är en ära att få komma hit, men jag tycker att det är onödigt med all denna marmor, man blir bländad när man kliver in i staden”.
Miranda Davies var drottning över Öriket Korand som låg mitt i Västhavet. Hon hade långt brunt hår som sträckte sig ner över hela hennes rygg och stora kastanje färgade ögon. Hon ansågs vara västens vackraste kvinna och fast att hon närmade sig tjugofem år så var hon fortfarande ogift. Hon flinade stort och gav Triton en varm kram. ”Det är trevligt att se dig igen gamla vän,” sa hon och log mot honom, ett leende som inte besvarades eftersom Triton såg sårat tillbaka på henne och sa. ”Så gammal är jag väll inte?” Han lyckades hålla den sårade minen i några sekunder sedan brast han ut i skratt och fortsatte där han hade blivigt tyst. ”Det är trevligt att få träffa dig med Mir.”
När Miranda senare träde in i Kung Tritons tronsal såg hon till sin förvåning att där redan kryllade av folk. Där satt alvkungen Olwë Ancalimë, kung Kell ap Margan av Véresto, Dvärg prinsen Baduk av Aiménu med många fler. Miranda lutade sig fram mot Triton och frågade. ”Varför har du tillkallat rådet?” Triton visade med handen att Miranda skulle sätta sig ner innan han sa med hög röst. ”Ni undrar säkert precis som Miranda varför jag har tillkallat rådet och det är för att efter andra Gudakriget så skickade jag ut spioner från Arkentismars underrättelsetjänst till Dherel och nu har jag fått reda på att piraterna där har något lurt i görningen. Varenda hamn är fylld till bredden med piratskepp och några har redan satt segel mot norr.” Han gjorde en kort paus och fortsatte sedan. ”Mot din fars rike Baduk.” Baduk reste sig sakta upp med blicken riktad mot Triton och sa. ”Jag är rädd att jag måste meddela att min far, Gérak II har lämnat alliansen och anslutigt sig till piraterna. Jag och de få soldater som är med mig här är de ända dvärgarna som fortfarande är trogna alliansen.” Baduk tystnade och drog en djup innan han vände blicken mot Miranda och sa tyst. ”Min far… Min far har hittat Safiryxan Mir.” När Miranda fick höra vad Baduk berättade så blev hon helt tyst och kunde inte få fram ett ord på flera minuter så istället reste sig Kell ap Margan upp började berätta. ”I begynnelsen precis efter att Gudarna skapat världen så skapade dom fyra Gudavapen, Safiryxan är ett av de vapnen. De andra tre var: Smaragdspjutet som vaktas av alverna, Diamantsvärdet som vilar i Vindberget en av Korands mer ogästvänliga öar där Mirandas bästas soldater vaktar över det. Dessa två har vi länge vakat över men de två återstående har länge varit försvunna men tyvärr har vår fiende nu hittat Safiryxan men Rupinpilen, de mäktigaste av de fyra vapnen är ännu gömd i det fördunkla.” Alla satt nu blixtstilla och stirrade både på Kell och på Miranda. Tillslut tog en kraftigt byggd man några steg fram från sin plats i hörnet av tronsalen, hans namn var Diadan Lock, överbefälhavare över Arkentismars kungliga armé. Han sa. ”Vad ni säger är att piraterna och dvärgarna har ett oövervinnerligt vapen och ni vill att vi.” Han gjorde en svepande gest med handen över dem som var samlade i tronsalen och fortsatte. ”Skall slås mot dom!” Triton såg dystert på sin överbefälhavare och sa. ”Ja tyvärr måste vi det. De kommer inte att dröja länge innan skogsmännen i Neverwinter öster om oss allierar sig med piraterna och då kommer Arkentismar att vara illa ute. Jag ber er om hjälp mina vänner, jag kan inte ensam slås mot pirater, skogsmän och dvärgar så snälla hjälp mig.”
Mérak stod blixt stilla och bara stirrade. Han hade aldrig föreställt sig att det skulle vara så här vackert, han hade trott att dvärgarna bodde i primitiva grottor men det här var nog så långt ifrån primitivt man kunde komma. Det var minst sju meter upp till taket och där upp hängde stora juvel besmyckade ljuskronor. Gången som ledde fram till själva tronen i tronsalen var gjord av enbart safirer. När Mérak var framme vid tronen bugade han och sa. ”Ers majestät.” Gérak svarade irriterat. ”Hövligheter kan vi hålla på med sedan pirat, har du med dig prinsessan som du lovade?” Mérak gjorde en gest med handen och två pirater släpade in Aluvian och tryckt ner henne på knä framför dvärg kungen. ”Om jag lovar något Gérak, så håller jag det. Men än fråga bara.” Sa Mérak och såg på Linn. ”Vad ska du med henne till?” Dvärgkungen log ett stort leende och svarade. ”Med vår söta lilla vän här så ska vi få med dryaderna på vår sida och då ställs Arkentismar emot ett två fronts krig. Dvärgar och skogsmän från öster och ni pirater och dryaderna från söder.” Méraks leende hade blivigt större och större alltmedan dvärgkungen berättade om sin plan men han funderad även på en sak och frågade därför. ”Men vad ska vi med Arkentismar till?” Gérak satt tyst i någon sekund och började sedan skratta och när han tillslut samlat sig lite sa han. ”För att jag vet någonting som värken Triton eller Miranda känner till och det är att långt ner under Sina finns det massvis med grottor byggda av våra förfäder, där under vilar Rupinpilen, rakt under näsan på dom” Gérak började åter igen att skratta och den här gången gjorde även Mérak det.
Jerry Andersson
