Jag ligger i en alldeles för liten soffa och försöker att sätta ord på mina tankar. Jag balanserar på kanten av avgrunden, den jag inte vill falla ner i men jag vet att jag snart faller.
Jag behöver någon att prata med och som kan vara där när mörkret kommer, någon som klarar det för det kommer inte bli vackert.
Flera gånger har jag tänkt att ta en whisky flaska, sätta mig i utkikstornet och försöka tysta demonerna som skriker och skriker. Dom fyller mitt huvud med ord om hur värdelös jag är och om hur enkelt det skulle vara. Ett steg, några sekunder sen skulle allt lidande vara över.
Du vet att du har mig hos dig. Som lyssnar. Och om du vill kan jag komma till dig någon dag i veckan. Vi tar en lång promenad, så kan du prata ut. Jag kommer att lyssna och stödja dig.
SvaraRadera